måndagen 21 februari 2011 kl 18:48

Brevbärare Björn på väg att trappa ner

Norrköping

En brevbärare känner till det mesta inom sitt utdelningsområde. Och då menar Björn Håkanson inte bara alla olika portkoder.

I nästan 50 år har han delat ut post till Norrköpingsborna. Det är ingen tvekan om att Björn Håkanson trivs på jobbet. Så bra att han nu går ett år på "övertid", för att pensioneras först i november lagom till 66-årsdagen.

- Kamratskapen är nog det som är allra bäst med Posten. Jag har bra kompisar här och det är jätteviktigt.

Bra stämning
Just som han säger det går ett par killar förbi rummet på postterminalen där vi satt oss ner för att prata. De vinkar glatt genom fönsterrutan och hojtar något till honom på skoj.

- Jodå, så att bra stämning, det är det, tillägger Björn.

Fortfarande är det mest män som är brevbärare. Kvinnorna blir fler och fler men det är långt kvar till hälften.

- Jag vet inte varför. Men det är ju rätt fysiskt ibland, det här jobbet.

När Björn en gång började jobba som brevbärare fanns inte en enda kvinna i yrket. Han kan faktiskt komma ihåg exakt på dagen när livet som brevbärare började. Det var 1961, den 26 juni närmare bestämt. Dagen efter midsommarafton.

Han var 16 år gammal och hade just slutat realskolan. Pappa Stellan och mamma Stina hade nog tänkt sig att pojken skulle studera vidare och Björn såg ett tillfälligt tremånadersinhopp på Posten framför sig.

Trivdes direkt
Det blev alltså nästan 50 år.

- Det var så att man stannade här ett par månader eller resten av livet. Antingen gillar man stämningen här eller inte, det märker man rätt tidigt.

De flesta av de 49 åren har Öster varit hans område. Lindövägen, Oxelbergen, Odalgatan och trakterna däromkring känner han som sin egen ficka. Dessutom gäller det att ha bra koll på alla portkoder - på en runda är det säkert 30 koder att hålla ordning på.

Enklast är förstås att ha alla i minnet. Det har Björn.

- Det är inget speciellt med det. Alla brevbärare kan sina koder. Det kan vara så många som uppåt 50, 60 stycken.

Förr hade brevbärarna en egen kod som gick till alla hus men den tenderade att läcka ut till obehöriga så det fick man ändra på.

Givetvis har Björn en viss koll på människorna bakom kodlåsen också. Det är oundvikligt när man dagligen hanterar deras post och ibland också möter dem i trappan.

Hjälpte polisen
- Jag kan så gott som varenda människa inom mitt område. Men det var lättare att få kontakt med folk förr, då flyttade man in och bodde kvar tills man dog. Så är det ju inte längre. Och så var folk hemma mera på dagarna förr också.

På den tiden kunde det till och med hända att Björn med sin lokalkännedom hjälpte polisen att klara ut brott.

Annars är det egentligen inte så väldigt mycket som har förändrats i yrket, tycker Björn.

- De trodde ju att det skulle bli sån nedgång i vanliga brev när e-posten kom men det är inget jag har märkt av. Kanske att det är en större andel tyngre försändelser nu.

En vanlig arbetsdag börjar klockan halv åtta på morgonen. Då sorterar man posten i buntar som körs ut med chaufför till de speciella buntskåpen ute i områdena. Där hämtar Björn posten och delar ut till adressaterna.

Sedan är det dags att vända tillbaka till postterminalen och bland annat sortera allt som inte är
A-post så att den är klar att delas ut nästa dag. Klockan halv fyra är arbetsdagen slut.

Tid för bordtennis
- Förr fick man gå hem när man var klar. I dag skulle det inte tjäna nåt till för vi är så tajt med folk att man inte skulle komma iväg tidigare i alla fall.

Men nu börjar Björn skönja en tillvaro utan inrutad vardag. I höst går han i pension. Lite underligt kommer det nog att kännas att inte ha jobbet att gå till.

- Det blir väl bordtennis med Norco-pensionärerna. Och så behöver kåken sitt, funderar Björn.

Huset ligger i Lindö där han bor med sin sambo Anna-Greta. Kanske blir det också mera tid över till att resa, exempelvis till Australien där ett av Anna-Gretas två barn bor.

Björn avslutar med att bjuda på en visning i postterminalen. Arbetsdagen är över och de flesta har gått hem. När vi ska säga adjö kommer jag ihåg en fråga jag burit på i många år. Detta är tillfället att ställa den:

Är det sant att man kan lägga ett brev på lådan utan frimärke och det kommer fram ändå?

- Visst är det så. Det är väl en fin service.