onsdagen den 9 mars 2011 kl 17:04

Posten ett naturligt samhällsmonopol

Det finns verksamheter som lämpar sig utmärkt väl för konkurrens och kommersiell mångfald.

Men det finns också verksamheter som, av lite olika skäl, skulle bli mer effektiva och ändamålsenliga, om de drevs som offentliga monopol.

Ett exempel är Posten.

Posten AB här i Sverige och Post Danmark A/S finns numera i samma koncern, men här i Sverige har vår gamla vanliga svenska post nu fått konkurrens av sin norska motsvarighet.

Från rationalitetssynpunkt ter det sig som rena snurren att vår post till exempel till huset i Öregrund levereras i två omgångar, ofta dels per bil, dels per cykel.

I Dagens Nyheter finns i dag (7 februari 2011) en artikel som sträcker sig över två sidor, ”Breven försenas av nya rutiner”. Dess utgångspunkt är det vi har noterat och talat om här hemma: till lägenheten i Uppsala anländer nu posten först sent på eftermiddagen.

Flera skäl anförs av Posten AB, till exempel krånglande sorteringsmaskiner, men det faktum att utdelningen kraftigt har försenats på många håll i landet torde nog främst ha att göra med en omorganisation inom Posten: antalet brevbärare har skurits ner, och brevbärarna har fått större distrikt. Att de sedan, på grund av trasslet med sorteringsmaskinerna, har tvingats sortera fler brev manuellt har förstås ytterligare förvärrat problemen.

För några dar sen fick jag i brevlådan ett brev, ställt till en person med ett efternamn med viss likhet med mitt eget. Brevet var rättadresserat, och eftersom min halvnamne bor i andra ändan av kvarteret, bar jag snällt – själv på väg till Konsum för att handla – hem brevet till honom.

När jag nu läser DN-artikeln om krisen inom Posten tror jag mig också ha hittat skälet till den här förväxlingen. Enligt artikeln har brevbärarna inga fasta distrikt längre utan roterar mellan tre olika och större postområden – vilket naturligtvis försvårar för brevbärarna att komma i håg sina mottagare och var de bor. Jag påminner mig i sammanhanget hur man i ett litet samhälle som Öregrund lär känna dem som bär ut posten: man hejar på dem ute på stan, tar själv emot posten om man råkar stå nära grinden, får ibland skrymmande försändelser uppburna direkt till huset i stället för en avi i brevlådan.

För nedläggningen av postkontoren och deras inhysande i butiker brukar man anföra öppethållandeskäl, och visst kan jag se vissa skäl för att Posten nu snart ska flytta in i Coop Konsum vid Torbjörnstorg, där vi handlar: konsumbutiken är öppen till 22.00.

Men jag minns samtidigt oredan när Posten i Öregrund under en period var inhyst i ortens ICA-butik. Och det återstår att se om personalen i konsumbutiken vid Torbjörnstorg lyckas lära sig allt om paketvikter, fraktsatser, rek och vad det nu kan vara – det krävs ju professionalism även för att expediera post och paket.

Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.

Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.

För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.

Och varför inte samtidigt återupprätta Postbanken, med manuell hantering av pengar.